I'm still alive....

Ja nu var det ett tag sen jag uppdaterade min lilla blog. I've been sooo busy! ;)

Nä, men allvarligt talat så har det varit mycket på sistonne. Vi håller på att avsluta studierna i skolan med allt vad det innebär. Term papers ska lämnas in (dvs skrivas), alla finals är om ett par veckor, vi måste hitta en lägenhet att bo i efter jul (de här lägenheterna som skolan har fixat kostar multi) och så ska man skaffa internships till nästa termin.

För mig har detta inneburit en känslomässig berg-och-dalbana på sistonne. Ena sekunden tänker jag att allt ordar sig och nästa är jag övertygad allt kommer att gå åt helvete.

Det började för ett par veckor sen med en telefonintervju med en kvinna på CBS i New York. Telefonen krånglade och till slut sa kvinnan i andra änden att nu fick det räcka, det var sista gången hon ringde upp igen. Telefonsamtalet avslutades och jag var otröstlig. Det kändes som om jag hade sumpat min chans att få ett bra internship, bara för att de j-a telefonerna i det här landet är värdelösa. Otroligt nog fick jag ett mail nästa dag, från tidigare nämnda kvinna på CBS, där hon bad mig ringa till en av deras avdelningar här i Washington för att boka en intervju!

Ringde killen på CBS Newspath som var jättetrevlig och vi bokade en intervju till dagen därpå. Tror ni inte att jag vaknar mitt i natten med 39 graders feber och vrålförkyld! Men men, det finns alltid piller tänkte jag. Proppade i mig en hel näve färgglada tabletter och gick dit inställd på att verka skärpt och framåt.

Intervjun gick faktiskt jättebra och killen erbjöd mig platsen direkt, men jag sa att jag måste fundera. Jag hade fått ett samtal från CNN dan innan och ville inte tacka ja till ett ställe innan jag varit på ett par andra. Sen var det bara att gå hem och vila. Jag behövde bli frisk till nästa dag, då min rumskompis Ida och jag skulle köra ner till North Carolina för att hälsa på min gamla värdfamilj under Thanksgivinghelgen.

Blev självklart inte frisk så fort, men var ändå tvungen att köra eftersom bilen stod på mig och försäkringen inte skulle gälla om något hände när Ida körde. Det är lite drygt 40 mil mellan DC och Chapel Hill, NC och vi hade räknat med att det skulle ta ca fem timmar att köra ner. Snacka om missbedömning. Folk hade varnat oss för trafiken dan innan Thanksgiving, men vi hade inte förutsatt att motorvägarna, med fyra filer i vardera riktningen, skulle fötvandlas till parkeringsplatser. Det tog oss närmare åtta timmar att köra hela vägen till Chapel Hill. Vilket innebar att vi var tvugna att väcka min fd värdpappa, som jag inte har sett på sju år, mitt i natten. Lite pinsamt, särskillt som deras nya hund vägrade sluta skälla och yla fast klockan var två på morgonen.

Det var jätte roligt att träffa hela familjen igen. Särskillt barnen, som inte är några småttingar längre direkt. Anne, som var tio när jag kom dit, går redan på college. Hon är lika gammal idag som jag var när jag först kom till dem. Och de andra två är 13 respektive 16 år nu. Snacka om att man känner sig gammal. Det värsta är att det inte känns som det var så länge sen jag var där. Det känns som om jag är samma barnsliga person som hoppade av gymnasiet för att åka dit 1999.....

Samma dag som jag var på intervjun på CBS fick jag ett mail från kvinnan i New York som grattade mig till att jag fått platsen. Hon bad mig skriva på ett kontrakt med en gång för att säkra min plats. Eftersom jag sagt till killen som intervjuade mig att jag inte kunde bestämma mig än så väntade jag med att skriva på. Och på måndagen efter Thanksgiving fick jag ett samtal från Fox5 som också ville intervjua mig om ett aventuellt internship. Eftersom jag hellre vill till Fox5, där jag skulle få göra fler intressanta saker, så sköt jag upp signerandet av CBS-kontraktet lite till. Fox5 kunde inte ge mig en intervju förrän idag, torsdag, dock och kommer förmodligen inte lämna besked förrän tidigast nästa vecka. Så det var ett litet dilemma...

Ett annat dilemma uppstod när Ida, Helena (mina room mates till våren) och jag skulle titta på lägenhet. Vi hittade två som verkade intressanta rent prismässigt, men då den ena var en stor rymmlig trea, var den andra bara en etta där vi i princip skulle behöva bo på varandra. Å andra sidan låg den lilla ettan mitt inne i stan, medan den stora rymmliga låg långt uti i tjotahejti. För mig och Helena skulle det innebära minst en och en halv timmes resväg varje dag in till stan och dyrare biljett om vi tog den stora, men eftersom Ida förmodligen kommer göra sin praktik där ute i bushen, skulle det vara likadant för henne om vi tog den lilla. Den lilla ligger i ett jätte mysigt område med en massa små restauranger och caféer runt hörnet, för att inte tala om McDonald's bara några steg från dörren. Den stora däremot ligger ca en kvart från tunnelbanan och för att komma till närmsta affär eller restaurang måste man ta en buss. den stora var lite dyrare, men å andra sidan hade den en öppen spis och vi skulle alla kunna få eget rum för att inte tala om egen säng.

Efter mycket debatterande slutade det med att vi tackade nej till en stor och jätte mysig lägenhet ute i bushen och accepterade den lilla i stan, så till våren blir det compact living!!!