Här kommer fortsättningen...

Kände att det förra inlägget blev lite långt så jag tänkte att jag fortsätter här istället:

Igår kväll fick jag ett mail från kvinnan på CBS i New York om att jag måste skriva på pappren jag fick förra veckan om jag inte vill förlora min plats hos dem. Blev lite stressad med tanke på att jag skulle ha en intervju med Fox5 idag, men inte får svar från dem förrän nästa vecka.

Eftersom vi har haft så mycket att göra i skolan hela tiden och jag har varit sjuk emellanåt så hade jag i tisdags ännu inte börjat på min term paper i Modern American Society, som skulle var inne i går, onsdag. Det innebar att jag var tvungen att skita ia att sova och istället satt uppe hela natten till onsdag för att få uppsatsen färdig i tid. Det gick faktiskt att både researcha och skriva en helt ok uppsats på bara 16 timmar. Jag blev klar klockan tio på morgonen, lagom för att jag skulle hinna göra mig iordning innan skolan började. Men eftersom jag bara sov fyra timmar natten till tisdag, då jag satt och skrev slutversionerna av tre artiklar som är vår avslutande inlämning i ett annat ämne, så var jag halvt död igår kväll. Gick och la mig redan klockan sex och tänkte gå upp tidigt i morse så att jag skulle hinna förbereda allt för min presentation av uppsatsen idag och intervjun med Fox5 efteråt.

Istället vaknar jag redan klockan 12 på natten av att jag måste spy. Perfekt! Verkar som om jag aldrig ska få lov att gå till en intervju helt frisk. Men efter att jag hulkat en stund mådde jag bättre igen och somnade snart gott igen. Vaknade inte förrän 20 minuter i åtta, fast att jag ställt klockan på sex. Helt plötsligt har jag bara en halvtimme på mig att tvätta håret och göra mig presentabel för min viktiga intervju och förbereda min presentation i klassen av mitt arbete. Då "appearences are very important" här, satsade jag på att få mig själv presentabel och sket i att förbereda mig inför presentationen. Frukost ingick inte heller i mitt något stressade morgonschema.

Vi kan väl säga att min presentation av "Rape Sheild"-lagarna här i USA inte gick något vidare. Men va f-n gör det när man har en intervju med Fox5 samma dag?

Skrev på CBS-kontraktet och bad min kordinator sitta på dem till efter min intervju med rävarna. Om det visade sig att det Fox5 kunde erbjuda inte var riktigt vad jag hade tänkt mig, så skulle han ju kunna faxa in dem med en gång. Sen rusade jag iväg för att möta mitt öde på Fox5...

Herregud, vad gärna jag vill vara där till våren!!! Deras internship-program var precis vad jag hade hoppats på att få göra under min sista termin här i USA. Tyvärr kunde de inte ge mig något besked idag eftersom de egentligen inte skulle börjat intervjua folk förrän nästa vecka. Men en sak är säker, jag tänker inte skicka in kontraktet till CBS innan jag är helt säker på att jag inte får platsen på Fox5. Om det innebär att jag står helt utan erbjudande om en vecka så får det bli så. Vissa saker här i livet är värda att satsa på!!

I'm still alive....

Ja nu var det ett tag sen jag uppdaterade min lilla blog. I've been sooo busy! ;)

Nä, men allvarligt talat så har det varit mycket på sistonne. Vi håller på att avsluta studierna i skolan med allt vad det innebär. Term papers ska lämnas in (dvs skrivas), alla finals är om ett par veckor, vi måste hitta en lägenhet att bo i efter jul (de här lägenheterna som skolan har fixat kostar multi) och så ska man skaffa internships till nästa termin.

För mig har detta inneburit en känslomässig berg-och-dalbana på sistonne. Ena sekunden tänker jag att allt ordar sig och nästa är jag övertygad allt kommer att gå åt helvete.

Det började för ett par veckor sen med en telefonintervju med en kvinna på CBS i New York. Telefonen krånglade och till slut sa kvinnan i andra änden att nu fick det räcka, det var sista gången hon ringde upp igen. Telefonsamtalet avslutades och jag var otröstlig. Det kändes som om jag hade sumpat min chans att få ett bra internship, bara för att de j-a telefonerna i det här landet är värdelösa. Otroligt nog fick jag ett mail nästa dag, från tidigare nämnda kvinna på CBS, där hon bad mig ringa till en av deras avdelningar här i Washington för att boka en intervju!

Ringde killen på CBS Newspath som var jättetrevlig och vi bokade en intervju till dagen därpå. Tror ni inte att jag vaknar mitt i natten med 39 graders feber och vrålförkyld! Men men, det finns alltid piller tänkte jag. Proppade i mig en hel näve färgglada tabletter och gick dit inställd på att verka skärpt och framåt.

Intervjun gick faktiskt jättebra och killen erbjöd mig platsen direkt, men jag sa att jag måste fundera. Jag hade fått ett samtal från CNN dan innan och ville inte tacka ja till ett ställe innan jag varit på ett par andra. Sen var det bara att gå hem och vila. Jag behövde bli frisk till nästa dag, då min rumskompis Ida och jag skulle köra ner till North Carolina för att hälsa på min gamla värdfamilj under Thanksgivinghelgen.

Blev självklart inte frisk så fort, men var ändå tvungen att köra eftersom bilen stod på mig och försäkringen inte skulle gälla om något hände när Ida körde. Det är lite drygt 40 mil mellan DC och Chapel Hill, NC och vi hade räknat med att det skulle ta ca fem timmar att köra ner. Snacka om missbedömning. Folk hade varnat oss för trafiken dan innan Thanksgiving, men vi hade inte förutsatt att motorvägarna, med fyra filer i vardera riktningen, skulle fötvandlas till parkeringsplatser. Det tog oss närmare åtta timmar att köra hela vägen till Chapel Hill. Vilket innebar att vi var tvugna att väcka min fd värdpappa, som jag inte har sett på sju år, mitt i natten. Lite pinsamt, särskillt som deras nya hund vägrade sluta skälla och yla fast klockan var två på morgonen.

Det var jätte roligt att träffa hela familjen igen. Särskillt barnen, som inte är några småttingar längre direkt. Anne, som var tio när jag kom dit, går redan på college. Hon är lika gammal idag som jag var när jag först kom till dem. Och de andra två är 13 respektive 16 år nu. Snacka om att man känner sig gammal. Det värsta är att det inte känns som det var så länge sen jag var där. Det känns som om jag är samma barnsliga person som hoppade av gymnasiet för att åka dit 1999.....

Samma dag som jag var på intervjun på CBS fick jag ett mail från kvinnan i New York som grattade mig till att jag fått platsen. Hon bad mig skriva på ett kontrakt med en gång för att säkra min plats. Eftersom jag sagt till killen som intervjuade mig att jag inte kunde bestämma mig än så väntade jag med att skriva på. Och på måndagen efter Thanksgiving fick jag ett samtal från Fox5 som också ville intervjua mig om ett aventuellt internship. Eftersom jag hellre vill till Fox5, där jag skulle få göra fler intressanta saker, så sköt jag upp signerandet av CBS-kontraktet lite till. Fox5 kunde inte ge mig en intervju förrän idag, torsdag, dock och kommer förmodligen inte lämna besked förrän tidigast nästa vecka. Så det var ett litet dilemma...

Ett annat dilemma uppstod när Ida, Helena (mina room mates till våren) och jag skulle titta på lägenhet. Vi hittade två som verkade intressanta rent prismässigt, men då den ena var en stor rymmlig trea, var den andra bara en etta där vi i princip skulle behöva bo på varandra. Å andra sidan låg den lilla ettan mitt inne i stan, medan den stora rymmliga låg långt uti i tjotahejti. För mig och Helena skulle det innebära minst en och en halv timmes resväg varje dag in till stan och dyrare biljett om vi tog den stora, men eftersom Ida förmodligen kommer göra sin praktik där ute i bushen, skulle det vara likadant för henne om vi tog den lilla. Den lilla ligger i ett jätte mysigt område med en massa små restauranger och caféer runt hörnet, för att inte tala om McDonald's bara några steg från dörren. Den stora däremot ligger ca en kvart från tunnelbanan och för att komma till närmsta affär eller restaurang måste man ta en buss. den stora var lite dyrare, men å andra sidan hade den en öppen spis och vi skulle alla kunna få eget rum för att inte tala om egen säng.

Efter mycket debatterande slutade det med att vi tackade nej till en stor och jätte mysig lägenhet ute i bushen och accepterade den lilla i stan, så till våren blir det compact living!!!

En lite bättre dag...

Igår hade jag en minst sagt lite bättre dag. Visst regnade det och blåste och var allmänt otrevligt ute, men vissa upplevelser är stora oavsett väder. Jag var vid cermonin där de tog det första spadtaget inför Martin Luther Kings minnesplats. Vilket innebär att jag var circa 50 meter ifrån ett antal människor som jag aldrig trott att jag skulle få se annat än på tv. Ibland är det häftigt att vara i Washington!!! Tyvärr så är min kamera för kass för att jag skulle få några bra bilder, men ni kan ju se några av dem som var där ovan....

Jävla sjuk människa...

Har haft en fruktansvärd dag. Blev attackerad av en främmande man utanför toaletten i skolan. Helt plötsligt dök det upp en snubbe och grabbade tag i mig bakifrån. Trodde att det var någon jag kände som försökte skoja, men han drog upp min kjol och tafsade mig mellan benen innan jag han slita mig loss. När jag började slåss tillbaka blev han rädd och försökte sticka så jag försökte hålla honom kvar, men han lyckades dra sig loss och jag vrickade mitt lillfinger i processen. Jag sprang efter honom när han försökte lämna byggnaden via trapporna, jag var så fruktansvärt förbannad. Det jävla svinet skulle fan inte komma undan. Han var halvvägs ner när jag insåg att jag aldrig skulle hinna ifatt. Så jag bara skrek åt honom allt vad jag orkade, ett sånt där djuriskt vrål ända nere från tårna. Jag var så jävla arg!!! Han vände sig om med jagad blick innan han fortsatte ner för trapporna och jag bara vrålade och vrålade tills folk började komma ut från kontoren i närheten. När jag berättade vad som hänt satte adrenalinet in och jag började skaka helt okontrollerat och brast i gråt. Jag bara föll ihop där jag stod och satt där och grät och skakade.

Någon försökte springa efter antastaren, men han hade för långt försprång och de såg inte ens vart han tog vägen. Folk försökte trösta mig, men jag behövde få tid att lugna ner mig och sen kom polisen och räddningstjänsten för att få signalement och se om jag behövde åka till sjukhuset för en undersökning. Det tog bara fem minuter innan polisen kom och sen tog det bara ett par minuter innan de skickade ut patruller i hela området som sökte efter någon med antastarens signalement. Men han kom undan. Kändes konstigt att alla reagerade så starkt, men samtidigt skönt att de tog mig på allvar. Lite annorlunda än hemma...

Åkte hem från skolan och ringde pappa, men i morgon bitti måste jag åka till polisstationen och prata med en "detective". Känner mig helt urlakad nu men är fortfarande förbannad för att jag inte lyckades hålla fast den jäveln och se till att skada honom!!! Fan, jag som alltid går på helspänn när jag går själv ute på kvällarna och så blir jag överfallen mitt på blanka dan inne i en kontorsbyggnad där sånt bara inte borde hända! Hur jävla sjukt är inte det???

Election Day

Ikväll har jag följt det amerikanska kongressvalet på plats i Washington, DC. Det var spännande att se ur stolarna i House of Representatives fördelades under kvällen och hur Demokraterna lyckades få majoritet i huset efter 12 år av republikanskt styre. Det innebär att Nancy Pelosi (till höger) förmodligen kommer att röstas till den första kvinnliga ledaren (Speaker) i representanthuset.

Men det var valet till Senaten som fick mig att hoppa upp och ner i soffan och bita på naglarna. Demokraterna behövde vinna six nya stolar för att få majoritet i Senaten och vid midnatt höll Demokraterna och Republikanerna 48 stolar vardera utav hundra. Demokraterna behövde tre av de resterande stolarna för att få majoritet i Senaten och därmed Kongressen som helhet.

Halv ett stod det klart att republikanerna hade vunnit ännu en stol och det var inte längre så troligt att Demokraterna skulle få ta över majoriteten i Senaten. Det började istället luta mot att Senaten kommer att bli jämt fördelad mellan partierna, vilket innebär att vice presidenten måste gå in och agera vågmästare i alla jämna omröstningar i Senaten under de närmaste två åren.

Nu är klockan två på natten och det lutar mot att Demokraterna kommer att vinna valen i Missouri och Montana. Då återstår bara Virginia, där jag bor i Arlington County. Jim Webb, en demokratisk kandidat, ser ut att ha en liten ledning över republikanen George Allen här i Virginia , men pga någon form av rösträkningsfel så verkar det som om vi kanske kommer att få vänta ytterligare två veckor på att få resultatet...

I vilket fall som helst så har Democraterna gjort stora framsteg i det här valet och det har varit spännande att följa kampanjen och all smutskastning på nära håll. Nu ska det bli spännande att se om jag kan lyckas somna med all cola jag har hällt i mig ikväll!

AAAAAAAAAA.....

Vissa morgnar vaknar jag och undrar varför jag överhuvudtaget ska bry mig om att gå upp. I morse var en sådan morgon. Jag låg där under täcket, med en sprängande huvudvärk och alldeles för lite sömn i kroppen, och funderade starkt på att stanna kvar där resten av dagen. Men så tog jag mig i kragen, hoppade in i duschen och tog mig slutligen till skolan i tid. Å tur var väl det, för idag fick jag tillbaka min Modern American Society-tenta, med ett stort: A+!!!

Midtermstatus är som följer: A, A, A, B+, B+.
Inte illa pinkat får jag nog säga....